Roggan.se

Wolfman Jack live på Grand!

Vad kan man säga om det här bandet? Det är bäst att låta dem presentera sig själva på http://www.wolfmanjack.se så blir det rätt gjort.
Man hör de lite äldre varianterna av det elektriska Chicagosundet. Jake och Elwood skulle nicka gillande.
Visuellt är det en blixt från 70-talet, åtminstone i det reklammaterial vi sett. Det är kul, för det är inte så många bluesband som tar ut svängarna i den riktningen.

Chris Hiatt har varit med ett tag, och han har spelat med en oherrans massa människor. Han har tidigare varit mest känd som tolkare av Stevie Ray Vaughan, men han har mycket annat att komma med också. Chris har varit här i Strömsund några gånger förut, och resultatet har alltid varit att det är slutsålt och att folk stapplar hem helnöjda efter en hel kväll av ös.
Chris Hiatt har en massa stilar i registret, bland annat melodiös rock och gammal soul och givetvis blues, fattas bara annat. Det betyder bland annat att det är liten risk att det blir långtråkigt.

Tom and the Blues touch hette tidigare "Sweet papas blues band" men bytte namn lagom till konserten här på Nordica, vilket gjorde att det blev lite mer krångel än vanligt med bandets namn och website etc etc. Samtidigt hände något ovanligt även för Roggan - ett haveri inte av websiten utan av webslöjdaren, vilket gjorde att bandet aldrig blev presenterat här på sidan. Synd och skam, men nu har jag tillfrisknat och lägger in konserten i efterhand så det åtminstone skall finnas en notering här om att de kom, de spelade och de segrade.

Steamin' Jesaja sätter beskrivningen "Old style entertainment" på sig själva. Recensenter skriver till exempel "Ett bindgalet bluesband flämtar fram obskyra femtiotalscovers" och "man förstår dom som anser att bandet skulle vunnit Scandinavian Blues Contest häromåret". Man kan också säga "en massa spelglädje och friskt drag i gammalt bra material" om man är på det humöret.
Steamin' Jesaja presenterar sig mycket snyggare än så här på http://www.steaminjesaja.com/ och där finns såklart lite musik att provlyssna också.

The Humbuggers är något så ovanligt som ett nordsvenskt bluesband. Lokala hjältar. De presenterar sig bäst själva på sin hemsida, där de också har ett antal låtar för direkt uppspelning. Av de låtarna att döma kommer det här att bli ett väldigt roligt gig. Rock och blues i skön blandning. Något för alla, och med smittande entusiasm.
Spelningen är lite tidigare i månaden än vanligt, så se till att ha budget för en kväll ute. Att missa det här vore verkligen synd.

Som omväxling brakar det lös på Grand Hotell den här gången, men det är med en gammal bekant; Chuck Hall. Han gjorde succe första gången han var här, och många frågar när han kommer tillbaka. Här har ni svaret: den 25:e Juni. Lite okonventionellt datum, kanske, men tänk på att nu är sommaren här och man har lite mer frihet att göra som man vill, och det är ju nästan helg i alla fall.

Chuck Hall beskriver sin blues som "flottig", och han borde veta. Chuck har spelat ihop med hur många som helst av de större blueshjältarna. Han har spelat i 30 år och när han växte upp lyssnade han på artister som Lightnin' Hopkins, Muddy Waters, Freddie King och Albert King. Han har varit en del av Phoenix musikvärld i 15 år och vunnit en hel del utmärkelser under karriären, men framför allt har han skaffat mängder av av trogna fans genom sina livespelningar. Chuck Hall var den första amerikanska artist som Roggan tog till Strömsund, och nu är det dags igen.

Blues4u är tillbaka! Sveriges bästa representanter för Chicagobluesen kommer tillbaka till Strömsund för att se om de kan toppa de tidigare succéerna. Sättningen är lite uppdaterad, men svänget är precis lika hårt som tidigare om inte till och med bättre och Mathias Andersén gör fortfarande vad han kan för att blåsa håret av publiken med munspelet.
Den som vill provlyssna i förväg (och vill veta mer om bandet) går till http://www.blues4u.se och får allt viktigt serverat. Notera att man bjuder på ordentliga låtar som provlyssning, inga småklipp på en halv minut.

Blue Pearls spelar blues som inte låter sig spärras in i tolvtaktsfacket. De är lärjungar till Peter Green, känd från Fleetwood Mac, och har utvecklat ett eget förhållande till blues och rock. De spelar så de själva trivs, inte nödvändigtvis som "experterna" tycker att det skall göras. Hittills har fansen och de flesta av recensenterna hållit med Blue Pearls.

Varför är hemsidan så ful?
Därför att den inte är viktig. Vi lägger energi på att pyssla om banden och att arrangera bra konserter i stället. Det här är en språngbräda till bandens hemsidor och inget annat. Webdesign tar tid och talang och kostar pengar, och vi sitter hellre och snackar med bandet i baren och lägger pengarna där.

Var får jag tag på biljetter?